kronikor

Publicerade i Hemmets Veckotidning under perioden 04-06


Rapport från valplådan

Vi har fått tillökning. Egentligen borde jag vara mammaledig, men tyvärr finns ingen föräldrapenning för valpar. Det borde det göra. För tro mig, åtta små pyren tar verkligen på krafterna, även om man varken fött fram eller ammar dem själv.

Den stolta mamman heter Alice och när hon ligger i valplådan omgiven av sina små är hon självbelåten som en drottning. Jag är utsedd till hennes trogna betjänt, sover på en madrass på golvet precis bredvid och lyder hennes vink. Varm mjölk med druvsocker? Självklart ers majestät. Lite oxfilé? Naturligtvis, låt mig bara springa till kylskåpet och hämta den. Strunt samma om jag inte sovit på fyra dagar, när man har valpar utförs alla uppgifter med ett leende.

Alice är fullkomligt övertygad om att just de här bebisarna är världens åttonde underverk. Och det är inte utan att jag håller med henne. Jag kan sitta i timmar och bara titta på dem. Det innebär att all annan verksamhet avstannat. Att titta på valpar är nämligen ett heltidsjobb. De växer så fort och det händer saker med dem precis hela tiden. Släpper man uppmärksamheten för en endaste sekund har man garanterat missat ett avgörande ögonblick i deras liv.

Maken undrar om jag lider av mental mjölkstockning eftersom jag är fullkomligt oförmögen att göra något praktiskt överhuvudtaget. Åka till affären? Jag?? Omöjligt! Vem ska då titta på valparna? Och städa – inte en chans. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete är min nya devis. Dessutom väsnas dammsugaren – den kan ju väcka de små.

När han påtalar att dammtussarna under soffan snart är större än bebisarna drabbas jag av tillfällig dövhet. Precis som hundarna har jag nämligen förfinat en vana att bara höra det jag vill höra och totalt välja bort allt som inte passar. Det kan man väl kosta på sig när man har små – eller hur?

VÄNSKAP OCH FÖRLÅTELSE

Vi har haft sorg. Trance har ätit Hippo och ett tag trodde jag aldrig att Daisy skulle förlåta henne. Hippo var en gul pipleksak, en gummiflodhäst stor som en normal fotboll ungefär, och hade varit Daisys bästis ända sedan hon valp. Dit Daisy gick, gick också Hippo. På utställningar, långresor och ner till dammen i stenbrottet för att simma varenda sommarkväll. Skulle Daisy vara borta någon längre stund följde Hippo med. Hippo och Daisy var nämligen ett team – må så vara ett udda sådant, i alla fall i människoögon – och de hörde ihop.

Inga av de andra hundarna fick komma i närheten av Hippo. Daisy bevakade henne som en hök. Men en dag råkade Hippo bli kvarglömd på köksgolvet när Daisy gick ut för att kissa och det tog inte många sekunder innan Trance hittade henne. Trance vågade nästan inte tro att hon hade en sån tur. Det allra mest förbjudna var plötsligt möjligt, hon fick leka med Hippo! Trance är en Grand Danois i sin allra mest destruktiva ålder och på bara ett ögonblick var katastrofen ett faktum. Av Hippo återstod bara ett antal gula gummibitar spridda över golvet.

Daisy var deprimerad i flera dagar. Hon ville ingenting, inte äta, inte leka, inte gå promenad. Hon gick bara runt runt och letade efter sin Hippo.

Trance tycktes förstå att något var fel. Och att det var hon som var orsaken. Hon började plötsligt lämna över sina märgben till Daisy. En fullkomlig otänkbarhet innan och hon kom ofta och la sig tätt, tätt intill som för att trösta och värma.

Och så en morgon var Hippo plötsligt glömd. Trance och Daisy brottades för fullt ute i hagen och lekte sig sedan igenom skogspromenaden. Och när vi kom in gick Daisy raka vägen till högen med nya leksaker som hon tidigare vägrat att ens titta på och plockade ut en grå/rosa luddig flamingo som hon nu bär med sig nästan överallt. Visst hade min mamma rätt när hon en gång sa att ”Kärleken är beständig, men föremålen växlar”. Fast jag om jag minns rätt var det förstås tonårspojkar hon menade och inte gosedjur.

Bus i jul

Jag tror att hundar har ett sjätte sinne. De vet alltid när det är som mest olämpligt att bära sig illa åt – och då slår de till. Kommer gästerna i ljusa kläder? Då hoppar Owen, som är mer än åtta år och inte bara borde veta, utan verkligen vet, bättre upp på dem med leriga tassar. Är jag stressad inför ett viktigt möte? Då drar Maggie, som i vanliga fall är fullkomligt ointresserad av jakt, efter en hare och kommer inte tillbaka på precis en så lång stund som krävs för att jag ska bli ohjälpligt försenad.

Och har jag precis skurat igenom hela huset för att vi ska få fint besök, ja då övertygar hela gänget huliganer Trance att öppna dörren till skafferiet och så sliter de sönder ett par O’Boy paket på köksgolvet, välter vattenskålen över alltihop, rullar runt i eländet och jagar sedan varandra över hela bottenvåningen. När jag kommer hem och påtalar att människor i vissa länder fått sätta livet till för betydligt mindre synder än så, väljer de att bemöta mig med en kombination av trötta suckar och milt överseende blickar och knallar sedan in i ett annat rum för att vila upp sig efter förmiddagens strapatser.

Men hundarna vet också när jag är ledsen och nere, eller när jag behöver stöd och tröst. Då förvandlas de till riktiga mönstermedborgare som aldrig skulle drömma om att slita sönder soppåsen som maken lämnat på golvet eller sno ostmackan som ligger där så frestande på kanten av köksön. Istället finns de ständigt där med mjuka nosar och viftande svansar. Hela tiden närvarande utan att tränga sig på, kärleksfulla utan att kräva något i retur och då kan jag inte låta bli att tänka, vad spelar det väl för roll om det tog fyra timmar att få rent huset igen? Mina underbara hundar är värda varenda minut.

Är det värt det?

Jag är en missförstådd människa och det svider i själen.

Den senaste veckan har jag ägnat timmar varje dag åt att behandla alla tio katterna mot den öronskabb de led svårt av. Som tack fräser de små odågorna numera ilsket och springer för livet varje gång de ser mig. Min man däremot, som aldrig gör något mer avancerat än att möjligtvis ge dem lite strömming då och då, tycks däremot vara försedd med hjältegloria. Så fort han kliver in i stallet kommer de rusande, glatt mjauande och gör allt för att få hans uppmärksamhet.

Samma sak med hundarna. Våren är avmaskningssäsong och efter veckans tredagarskur betraktas nu varje matskål jag sätter ner på golvet mycket, mycket misstänksamt. Erbjuder jag hundarna godbit fnyser de bara och vänder upp nosen i avsmak som för att säga: ”Jag vet nog vad du gömt i den där ostbiten din förrädare.” Maken är däremot älskad och dyrkad och verkar mest ses som deras egen personliga klapp- kel- och godismaskin.

Ibland önskar jag att djur tänkte lite mer rationellt. Eller att de i alla fall visat lite tacksamhet när man åbäkar sig så för att göra deras liv lite bättre. Å andra sidan: eftersom de alltid tycks älska mig mest när jag förtjänar det minst, har en osviklig förmåga att muntra upp mig och få mig att skratta när livet känns tungt och hopplöst och inte låter sig nedslås av petitesser som oro om pengar och framtiden, är det kanske tur att hundar och katter inte alltid är så medvetna om verkligheten bakom det som händer och sker runt omkring dem. För visst är det just deras förmåga att alltid vara precis här precis nu som gör livet med dem så underbart trots allt.

hund och katt

Det är tur att både maken och jag har starka nerver, katterna har nämligen en ny favoritsysselsättning.

Varje morgon upprepas samma ritual. Jag släpper ut hundarna på fältet. När grinden är säkert stängd radar de nio katterna upp sig på gåsrad och börjar spankulera upp och ner utanför staketet med svansarna retsamt rakt upp. Hundarna blir naturligtvis rasande över denna provokation och ju tokigare de blir, desto roligare verkar katterna tycka att det är.

Kulmen nås när katterna, som på en given signal sätter sig nära, nära staketet och fixerar hundarna med blicken. Det ser nästan ut som om de retsamt sjunger: Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig… Vad hundarna svarar vågar jag inte ens tänka på, men en sak är säker: det lämpar sig garanterat inte för tryck.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är som får nio små katter, varav ingen väger över 4 kilo, att utmana tio hundar som alla väger mer än tio gånger så mycket. Mindre än 36 kilo katt mot mer än ett halvt ton hund är ju ingen speciellt trygg ekvation.

Och i morse slog det mig: de påminner om min bror. Han älskade också att retas och ju argare jag blev, desto lyckligare blev han. Men jag insåg en annan sak också, det är inte så allvarligt som det ser ut. För när Willow (52 kilo) i morse sprang ikapp Max (2,8 kilo) som kom knallande över gräsmattan i ett obevakat ögonblick, hände inget mer allvarligt än att han blev alldeles genomblöt av alla hennes pussar.

Det är med mina hundar och katter som med mig och min bror. Hur mycket vi än brukade låtsas att vi avskydde varandra hade vi det ganska kul ihop egentligen. I alla fall när mamma inte tittade på.

En kejsare i ladan

Vi hittade honom under en pall när vi städade ladan. Ensam och hjälplös låg han i ett litet bo byggt av hö. Han kan inte ha varit äldre än en vecka och var knappt större än en knuten manshand. Vi la tillbaka allt som det var, men skadan var redan skedd. Hans skygga mamma, en vildkatt livrädd för människor, gick inte i närheten av ladan igen. Den lilla blev bara svagare och svagare och hans desperata pip skar i hjärtat.

Efter några samtal med veterinären ställdes vi inför faktum. Kattungen måste tas om hand. En låda inreddes och placerades vid sängen. Han fick vätska under huden för att förhindra uttorkning och skulle sedan matas med flaska var tredje timme eller så.

Det dröjde inte länge innan vi insåg att den söta lilla kattungen var en riktig tyrann. Och en högljudd sådan. Ceasar som han nu heter, tror att han är husets herre och att allt kretsar runt honom. Och han har inte helt fel. Varje natt gås det skift med nappflaska och varm mjölkersättning. Sedan ska han rapas, kissas och bajsas. Och därefter vill han leka. Hur länge som helst. Får han inte som han vill protesterar han ordentligt. Vem hade väl kunnat tro att så starka ljud kunde komma ur en så liten och klen kropp. Daisy, som tror att han är en liten valp, blir alldeles förtvivlad när han piper och gör allt för att trösta honom och göra honom lycklig. Något som gör lilla Ceasar ännu mer förbannad. En hundtunga är både stor och blöt – och inte speciellt rolig alls…

Ändå älskar vi honom. Känslan när han nymatad, utlekt och trött ligger i famnen och spinner högljutt vid fyratiden på morgonen, när hela världen utanför tycks stå stilla, går inte att beskriva. Just då känns naturens urkraft väldigt, väldigt nära.

En underlig vänskap

De måste göra saker annorlunda i Frankrike. Vår franska valp Sophie har nämligen en väldigt ovanlig bästis. Kvacke är en vild ankhona som bor i den lilla sjön som gränsar till vår hage. Varje kväll flyger hon upp till hundgården, landar försiktigt bredvid sin nya kamrat, följer med henne in genom dörren och sover sedan tätt tätt intill Sophie i hennes korg. Knappast den sängkamrat man förväntar sig att en bullmastiff som redan väger drygt 30 kilo ska ha.

Varje morgon bär maken eller jag tillbaka Kvacke till sjön där hon glatt simmar iväg till sina ankpolare, bara för att återvända till Sophies korg när det börja skymma nästa kväll.

På kvällen sitter Sophie som klistrad vid staketet och tittar ut mot sjön i väntan på att hennes kamrat ska komma hem för natten. Jane och Willow bjuder upp till lek gång på gång, men Sophie struntar i dem. Vad är väl jämnåriga hundkamrater när man har en alldeles egen anka?

Jag har ingen aning om vad de pratar om, eller hur de ens kommunicerar, men hund och anka har definitivt funnit varandra. Innan de somnar upprepar de samma ritual. Kvacke putsar Sophies päls. Sophie svarar med att dränka Kvacke i blöta pussar.

Sophie och Kvacke har fått mig att fundera mycket på vänskap. Vad är det som gör att två individer, till synes så olika, finner varandra och bestämmer sig för att hänga ihop. Vad är det som gör att en vild anka vill sova hos en hund och att en hund, som i vanliga fall lystet iakttar hönsen genom staketet och älskar att jaga bort skator och allehanda fjäderfä från gräsmattan, väljer en vild anka som bästa vän.

Svaren får jag säkert aldrig reda på. Men jag fylls med vördnad inför vänskapens natur när jag varje kväll ser Sophie och Kvacke tätt sammanrullande i korgen. Och jag fylls av förtröstan – kan en hund och anka bli bästa vänner finns det kanske hopp för oss människor också.

Ombytta roller

Jag tror på naturens helande kraft. Jag odlar massvis av örter som jag sedan ordinerar mot än det ena än det andra. Jag tillverkar schampo och tvål hemma i köket när tiden räcker till. Jag satsar på kravmärkta grönsaker, ekologiska rengöringsmedel och föredrar naturliga lösningar på allehanda problem.

Maken bara fnyser åt mig. Vad är väl eukalyptusolja och akupressur mot två Ipren när huvudvärken bankar? Och varför i hela fridens namn ska man slå ihjäl flugorna för hand när det finns fiffiga sprayer som sköter jobbet på bara någon sekund.

När våren ankom och fästingarna med den, beväpnade jag mig med vitlök, tea tree lotion och citronella-halsband. Med naturens hjälp skulle de små kräken drivas på flykten. Jag såg ingen anledning att tveka. Där vi bodde förut var fästingbelastningen inte så hög och mina dekokter har alltid fungerat.

Men icke. Vårt nya hus ligger mitt i fästingarnas paradis! En dag kom Trance in från skogen med 25 fästingar krypande i pälsen. Jag insåg att något måste göras. Fram med grytorna! Två hela dagar ägnades åt att tillverka olika örtblandningar och rosmarin- och citronavkok som hundarna och deras sovfällar sedan sprayades med. Och visst blev fästingarna blev färre, men en hel del bet sig fortfarande fast. Dags att gräva fram örtböckerna. Nattvak i köket, nya dekokter och nya sprayer. Inget hjälpte. Hundarna fick fortfarande fästingar med sig in. Maken som avskyr lukten av såväl citronella hotade däremot att flytta ut.

Till sist fick jag erkänna mig besegrad. Där naturen inte räcker till får kemin ta vid. Hundarna har nu fått varsitt luktfritt, receptbelagt fästinghalsband. Inte en endaste fästing har synts till på flera veckor och maken konstaterar glatt att man nu kan vistas inomhus utan gasmask.

Är det konstigt att jag, när en fluga irriterade mig i morse, frångick alla mina ekologiska principer och beordrade maken att hämta sprayflaskan och gasa ihjäl den? I nästa andetag bad jag honom dessutom att köpa ett flygplan så att vi kunde flygbomba dammen med alla myggen medan vi ändå höll på. Döm om min förvåning när han hämtade en tidning, slog ihjäl flugan, släppte ut två humlor som fastnat bakom persiennerna, räddade en spindel ut handfatet och sedan åkte till affären för att handla kravmärkt mjölk och bullar bakade på ekologiskt mjöl till morgonkaffet. Snacka om ombytta roller.